Stockholm – Filippinerna på 30 timmar

 

 

Okej. Jag och Mats träffades på Arlanda. Han satt i baren och jag hörde hans röst bakom ryggen när jag var på väg för att köpa tidningar.

”Martin!”

Det var första gången jag träffade Mats. Och han såg ut precis som jag hade sett honom på teve året innan – på Robinson. Det långa håret, den speciella blicken, hållningen, den lätt vaggande gången. Allt var där. Till och med den gröna militärskjortan.

Jag tyckte att Mats var en riktig kämpe när han vann sin omgång. Och jag minns att jag sa till kollegorna på jobbet att han skulle piska banan med mig om vi hade tävlat mot varandra.

Och det tror jag fortfarande.

Vi hade en rejäl resa till Filippinerna framför oss. Först två timmar till Amsterdam, sen tio timmar till Tawian. Där byte av plan och sen sex-sju timmar till Manilla, sen övernattning där och sen dagen efter vidare med ett mindre plan till en mindre ö, och sen buss till en resort – för att därefter slängas ut på Robinson-ön via båt.

En liten enkel tripp.

När vi landade i Manilla tog Mats kommandot. Han hade ju varit där förra året och kände igen hotellet vi skulle bo vid. Det låg alldeles vid en bar-gata. Och ”bar-gata” i Manilla är lika med prostitution.

Vi hade bland annat klubben Pussycats bredvid vårt hotell, och man hittar knappast miniklubben där inne.

 

 

Nåja, stadgade familjefäder som vi är hoppade vi den delen av Manilla och slog istället följe med ett par andra svenskar som vi träffade på i kön till tullen. Det visade sig att de hade koppling till produktionen. Vi slog oss ner på en ”städad” bar och beställde öl – Västerländsk öl.

60 kronor styck!

Lärdom, beställ lokal öl, inte import. Skiljer cirka 50 kronor i pris.

 

 

Slitna av den 20 timmar långa resan tog vi oss till hotellrummet och jag tror inte ens det tog tre minuter innan jag somnade.

Jag vaknade upp till en dålig internetlina och noll MMS-möjligheter. Vilket ställde till det eftersom jag hade några blogginlägg som skulle läggas ut. Jag hade ju fejkat att jag skulle till Australien.

Här är utsikten från Hotellet och en hint om hur stort Manilla är.

 

 

Vi fick veta att vi skulle bli hämtade av en bil klockan tre på eftermiddagen så jag och Mats tog en tur ”på stan”. Mats kände till ett köpcentrum och jag behövde köpa strandskor och nåt linne. Så ut i 35 graders värme och så gick vi i nåt som var en blandning mellan trafikkaos och folkstorm. Och hela tiden bilar och motorcyklar som tutar. Samt små barn som försöker stjäla pengar ur fickorna på en.

 

 

Vi köpte det vi skulle, tog en burgare på McDonalds, och därefter var det bara att hoppa in i bilen för vidare färd till flygplatsen och till det lilla plan som skulle föra oss till den delen av Filippinerna som Robinson spelas in på, vilket är en Ö söder om huvudön.

 

 

Jag avskyr ju att flyga. Har alltid gjort det. Kommer alltid att göra det. Och att då flyga såna här små plan, där minsta vindpust får det att svaja till är ingen lek. Men det var bara att bita ihop och ta plats.

 

 

Själva flygningen tog lite över en timme och gick helt okej. Landningen däremot var en upplevelse. Vi landade på en grusbana, och man kunde riktigt känna hur planet sladdade hit och dit. Inte direkt jättetryggt.

 

 

På flygplatsen blev vi hämtade av personal ur produktionen, fick varsin vattenflaska och stoppades in i en buss med air condition. Vi kördes till en resort.

Resorten var öppen för ”vanliga” människor men personalen där var fullt medvetna om vilka vi var och vad jag förstår var det till den här resorten som de utslagna kom. När vi kom dit kom Hjalmtyr (Han som röstades ut först) samma kväll.

Jag och Mats blev extra uppmärksammade av personalen när de fick klart för sig att vi var två vinnare. Haha – det skulle tas bilder till höger och vänster.

 

 

Vi somnade tidigt den kvällen också och dagen efter hade vi fridag och kunde bara sola och ta det lugnt. Och visst, att komma dit i början av april när det fortfarande låg snö kvar på gatorna hemma kändes helt okej. Vi kollade in stranden och satt på verandan och tittade på några avsnitt av 2 and 1/2 men.

Och så tävlade vi. I pingis och i biljard. Jag tror det blev oavgjort när vi räknade efter sen.

 

 

Filippinerna är väldigt vackert, och jag skulle absolut kunna tänka mig att åka dit en dag på semester.

Både jag och Mats var taggade att åka ut och börja vårt skådespel. Vi hade ännu inte en aning om vad vi skulle göra och hur det skulle läggas upp. Skulle vi hamna på samma ö? Skulle de dela upp oss? Vi visste ingenting.

Vi gick där på stranden och spekulerade och spände oss.

 

 

 

Sen dagen efter, alltså vår tredje dag i Filippinerna, inklusive den i mailla, kom så en ansvarig och berättade att vi skulle börja. Och från den stunden så var det på riktigt. De från produktionen började behandla oss lite annorlunda, det var mer strikt och mer hysh hysh.

Vi fick ta en båt och åka till en annan strand än den som vår resort låg på. Det var tydligen en strand som låg vid ”staden” på ön – El Nido.

 

 

Där fick vi veta att vi skulle duellera. Både Mats och jag såg förvånat på varandra och jag minns att jag tänkte: ”Nej!”

Haha – skulle jag åka hit och så få stryk av Mats i en duella. Fan också.

Sagt och gjort, vi kördes till staden och en boxningsarena. Där hade man ordnat så att några hundra ur lokalbefolkningen var publik och Mats och jag skulle bryta arm mitt i ringen.

Ni som såg programmet vet hur det gick – jag vann. Men det vill jag säga, det var snorjämt!

Efter det separerades vi och kördes ut till varsin ö.

Sedan blev det fyra dygn på ön, och det kan man se på TV4 play, om man inte såg programmen.

Efter de fyra dygnen var det båt tillbaka till resorten.

 

 

Jag kom några timmar före Mats eftersom han skulle vara med i ett Ö-råd. Jag slapp ju det… *Host Host*.

Jag passade på att njuta av värmen en sista gång, slappade i hängmattan och läste lite. Samt väntade på Mats och den som hade blivit utröstad. Jag var nyfiken på vem det var.

 

 

 

När Mats kom tillbaka med den utröstade blev det några öl och en sen middag. Naturligtvis lite hån och pikningar oss emellan, samt att vi fick dra för varandra vad vi hade varit med om. Kul att höra lite ”bakom kameran-skvaller”.

Dagen efter fick vi en förmiddag då vi bara slappade och hämtade hem efter de ganska jobbiga fyra dygnen.

 

 

Med noll internet och noll möjlighet till sms var jag rätt mån om att snabbt komma tillbaka till Manilla så jag kunde få kontakt med Camilla.

Och resan dit gick med samma lilla plan… Och den här gången var det svajigt. Planet dansade från sida till sida. Inget skoj.

 

 

 

Men någonstans känns det ändå som att jag borde vara lugn med att flyga. De där kilarna längst fram har ju också familjer eller en bra film de inte vill missa.

Så det vet nog vad de gör…

 

Däremot var trafiken i manilla inte att leka med. På en fyrfilig väg, två filer i vardera riktning, så användes alla fyra åt ett håll. Som tur var åt vårt håll… Haha, tyckte lite synd om de stackare som försökte ta sig fram på sin sida, men MÖTTE bilar.

Känns som att trafikpolisen i Manilla har en del att göra.

 

 

Sen var det bara de 18 timmarna kvar hem till Stockholm. Kändes tung att flyga ÖVER Sverige och ner till Amsterdam, för att sen byta plan och flyga tillbaka. Men sån var rutten

Nio dygn blev det allt som allt. Och lite skoj, så här med erfarenheterna i backspegeln.